jag känner mig tom, nästan så tom att jag inte känner någonting.
är förrvirrad, känner saknad, känner att jag är misslyckad på något sätt.
självklart var det inte alls meningen att det skulle sluta upp som det gjorde.
det har gått snabbt, kanske lite för snabbt för att jag ska hinna med.
men jag trivs, jag har världens underbaraste människor runtomkring mig
även om jag inte kan hålla hårt om alla så tänker jag på alla och finns alltid där
för mina vänner. det har jag alltid gjort, vissa gånger har jag kanske visat det lite mindre än andra
men jag finns alltid där.
jag har förändrats, det vet jag. vissa tycker det är till det sämre och vissa tycker det är till bättre,
jag är en av de som tycker det är till det bättre för jag är gladare och positivare än på länge.
men alla har olika åsikter och alla förändras, det är ju så. men även om jag förändras så är jag
alltid Amanda. kommer alltid vara Amanda.

nej fan, finns ingen anledning till att sitta och deppa.
nu ska jag leva livet för varenda sekund som tickar.
livet är för kort för att vara ledsen.
HAJ